Jade - direkt från USA

Gud vad underbart det låter!
Läser din blogg - eller asså började precis.
Har tänkt på det här med Utbytesår...

Men hur lång är du då? Jag menar jag är 1.75 och om du är en av dom längsta så vill ju inte jag (om du är kortare än vad jag är) vara värsta jätten ^^.

Svar - Jag tycker absolut att du ska åka iväg!! Vi är lika långa då, så oroa dig inte. Men folk kommer nog att tycka att du är lång, men det är bara roligt - haha!

Ebba -

hej jade! skickade en kommentar innan,, men vet ej om den lyckades komma fram, så jag skriver igen:P.. din blogg e super! älskar att läsa den:)
ska åka till usa 08/09:), och har valt south carolina! (åker med explorica) gjorde jag rätt att välja SC framför cali?? skriv gärna hur dt är i SC:) (te x sporter, mode, klimat etc)
jag tror min bror känner dig.. fick ett kort hem för ett tag sen från SC, och det stod att det var från jade:)
han heter axel och varett år i L.A
hadet xoxo

Jag svarar:

Hej Ebba!
Jo, den kom fram den med - men det gör inget!
Åh, tack så jättemycket och vad roligt att du kommenterar! Alltid lika roligt att höra från folk som uppskattar saker man tar sig tid att göra! ÅÅÅÅH, South Carolina - du har gjort ett toppen val!! Ja, det gjorde du verkligen. CA i all ära, men SC har något speciellt med sig. Jag älskar det här!
Hmm, jag ska faktiskt ta och ägna ett helt inlägg åt allt det där snart, så jag hoppas det är OK att du får alla svaren då. Så får du ta och kommentera igen om det är något jag glömt att svara på! Så får du gärna maila mig på [email protected] om du har fler frågor eller så!

HAHA, vad roligt. Ja Axel den lilla rackarn, har inte ens tackat för vykortet, jag är besviken kan du hälsa honom ;) haha!

Anna -

Okej. :) Tycker north och south carolina verkar toppen! Jo, jag funderar rätt starkt på att åka men det blir först 2009-10 i sånna fall. har följt din blogg ett tag nu, och du verkar iallafall ha the time of your life där borta! :D

Och just det, jag glömde fråga! Var SC ditt första val? undrar nämligen lite över hur stor chansen är att man får det man valt som 1a. :)

Jag svarar:
Ja, både South och North Carolina är toppen - jag älskar det! Ja, det tycker jag absolut att du ska. Visst är det tveksamt i början om man vågar ge sig in på något sånt här, men jag säger bara - go for it!
Vad roligt att du följer min blogg, och ännu roligare att du kommenterar också! Haha!

SC var ett av mina val, och man väljer tre utan inbördes ordning tror jag. Jag vet inte riktigt hur stor chansen är, man får hoppas på det bästa helt enkelt!

Oh ja, jag har verkligen the time of my life här!!

Jaha, sju sanningar. Josefine har utmanat mig, så jag antar att jag måste göra henne glad genom att svara på det här nu då, so here we go..

1. Jag har aldrig tagit ett endaste bloss av en cigarett
2. Jag har aldrig haft ett seriöst (eller för den delen oseriöst!) förhållande
3. Jag försöker alltid vara positiv (och då menar jag alltid)
4. Jag "led" av tvångstankar förut, men gör det inte lika mycket längre..
5. Jag är väldigt försiktig med att säga orden "Jag älskar dig"
6. Min bästa i hela vida världen är Pappa, älskar honom mer än någon annan!
7. Jag har efterfestat med ett av Sveriges mest populära band

Som ni ser så blev ett par av dom där lite konstiga, som typ nr 7, men jag kunde liksom inte riktigt komma på något. Jag utmanar alla som vill, hör av er i bloggen om ni antagit utmaningen! Men framför allt så utmanar jag Emma (ja dig, Andersson) men det gick inte att länka..

Haha, vad var det vi sa om det där med saker som går åt pipsvängen? Jo, precis det som hände idag. Eller ja, inte helt åt backen, men ganska fel!

Basketträning, som om det inte är killer nog så ska vi avsluta med ett par riktigt tuffa sprints. Vi blir, närapå, hotade och den som vinner behöver inte springa så mycket mer, den som förlorar måste springa desto mer och så vidare, ni förstår. Självklart satsar jag, och alla andra, hur trött jag än var. Tror ni inte jag känner hur knät bara slits sönder, okej det där lät brutalt. Men jag länger på steget, och nästa steg ner med foten så bara känner jag hur något är riktigt fel. Det känns som det som håller ihop det nedre benet och låret har gått av i knät.

Jag menar, vad säger man. Som det känns nu, så känns det illa. Men det kan vara att jag bara är riktigt trött, och att är bättre imorgon. Hur som så tar jag det med ett leende, och jag menar - det kan ju bara bli bättre.

 Tack för kommenterna, några fler har det blivit i alla fall!

Natalie och Emma,

vi får se helt enkelt. Alla frågar "när kommer du hem?" och det konstiga är, att det här känns verkligen som hemma nu. Men som sagt, vi tar det här nu så får vi se sen, man vet aldrig vad som händer!

Gabby,

tack så jättemycket. Verkligen, tusen tack. Åh, tack - ja, han är gullig han!

Bells,
det går så bra så - bring it on!

Sara,
man tackar! Ja, jag trivs verkligen jättebra. Vad trevligt att du återkommer och läser!

Ja, som vanligt så vet jag inte hur jag ska börja. Det har hänt så mycket det här senaste månaderna, att jag liksom inte vet hur jag ska få ner det. (bla bla bla bla bla, jag vet)  Men försök själva med att flytta till USA och bara känna att allt är på sin plats, det är inte det lättaste att få ner i ord - så det så.

En väldigt saknad och kär vän till mig sa idag att min blogg var lite censurerad, ja visst är den det - väldigt censurerad. För det första så vet jag inte vem som läser (eftersom ni är väldigt dåliga på att kommentera, haha), och för det andra så vet jag inte hur mycket jag vill säga eller hur mycket ni vill veta.

Bellsi, och många andra, ni känner mig - jag är för feg. För feg för att säga hur det egentligen är om jag är lycklig, för den där känslan att något strax är där för att förstöra det. När man säger för mycket, så är det något som förstör det. Men okej, om allt går åt pipsvängen nu, don't blame me - here we go.

YES, jag är så lycklig. Så fruktansvärt (fucking jävla otroligt obeskrivligt) lycklig. Så är det bara. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men åh, säger jag bara. Varje dag (av dessa 86 dagar jag nu varit här) så har jag vaknat upp med ett leende på läpparna, med en lycka ändå ner i själen undrandes över vad dagen ska bjuda på.

Jag älskar det, jag bara älskar det. Vad är inte underbart in the big US and A? Säg det. Vem gillar inte att gå ut och springa i solskenet i minishorts och t-shirt, en hösttisdag den 16 oktober. Bara en sådan sak. 

Men allmänt bara, innerlig lycka.

Någon frågade om homecoming, kan ju berätta lite mer för er som ville veta.
Vi hade alltså Homecoming i helgen, man "firar" väl inget speciellt utan det är väl mer en tillställning där man "comes together" och bara firar helt enkelt. Kan berätta lite hur våran homecoming gick till, vet inte om det är exakt samma sak på alla skolor, men på min high school gick det till så här.

The footballplayers bjuder ut varsin date, Judson frågade mig. De börjas prata om vem man ska gå med flera månader innan själva kvällen. Så de "bästa tjejerna" eller hur man nu ska säga, ska bli valda av de mest "populära killarna". (Ja, lite som på film!)

Sedan så tar vissa det ett steg längre, först så frågar man helt enkelt bara "Would you like to be my date?" eller liknande. Så svarar tjejen Ja eller Nej, och det är inte ofta man svarar nej. Jag svarade "Yes, I would love to" till Judson, självklart. Efter att han frågade mig (för ca, ja säkert över 2 månader sen) så har kanske 4-5 andra spelare frågat. Inte för att skryta eller så, men bara för att alla här är så söta. Judson är världens gulligaste, han hade först frågat runt bland mina kompisar om jag redan skulle gå med någon, om de trodde att jag skulle säga ja, hur han skulle fråga och så vidare, gulle.

Ja, så väljer man om man vill fråga på det "roliga" sättet också, när man har sin date säkrad så att säga. En kompis, som bor i Las Vegas, hade en på sin skola som "ritade sin kropp bakom bilen", det vill säga konturerna och skrev något i stil med "I would die for going to homecoming with you". Så jag hoppas ni förstår poängen, att man ska vara lite rolig helt enkelt. Så ska tjejen helst svara på ett roligt sätt också.

Sedan är det bara att vänta på dansen, många var chockade att jag inte, ungefär 1 månad innan kvällen, visste vilken klänning jag skulle ha på mig. Men jag tog det inte så hårt tills jag letade i timmar och timmar och timmar och inte hittade den rätta klänningen. Som tur var så gjorde jag ju det sen, som ni kanske förstått.

(Nu till själva kvällen, alltså i fredags!)

Vi tjejer var klädda i fina klänningar, dyra smycken och höga klackar. Homecoming är alltså i samman med en hemmamatch, i vårat fall football, så laget blev eskorterade (är det ens ett ord på svenska?) av en polispatrull och det var fyrverkerier och hela kittet. Väldigt fränt faktiskt. I halvlek så marsherar alla par ut på planen, par för par och blir presenterade. Så stannar man i mitten av planen i ett slags "dekorage" och posar, haha. Sen ställer man sig på sin plats och bara ler, så alla kan ta bilder. Ja, eller ler gör man ju automatiskt - för riktigt roligt är det.

Sedan så presenteras Homecoming Queen och liknande. Kayla vann och jag är glad för hennes skull. Jag var nominerad och blev glad för de som kom fram efteråt och önskade att jag hade vunnit, det var både folk som röstat på mig och folk som inte kunde rösta. Men jag bryr mig inte att jag inte vann, jag hade en toppenkväll ändå.

Efter Homecoming matchen så är det oftast en dans, eller bal om man vill kalla det det, men vi struntade i balen och festade istället. Det var en riktigt riktigt trevlig kväll, som vanligt. Vi hade en bonfire och självklart fanns röda plastmuggar och bud light på plats. Nu säger jag inte att jag tog del av de godsakerna, jag säger bara att de "traditionsenligt" fanns där. För övrigt så är jag numera, eller rättare sagt tydligen, riktigt bra på Beer Pong. Svårt att förklara, men det är kul i alla fall.

Så, det var väl allt vår homecoming innefattade, i stora drag. Veckan före homecoming är Spirit Week, det har jag redan skrivit lite om. Varje dag är en speciell dag, det gör allt mycket roligare. Spirit Week är för skolpepp och extra sammanhållning. Jag gav järnet, fullt ut och gjorde mitt bästa för att göra veckan så bra som möjligt. Är riktigt nöjd med min insats. För övrigt så kom jag och Judson tvåa i "partävlingen" under fredagens Pep-Rally, yey!

Så, något annat nu kanske. Basket. Basketträningarna har dragit igång vilket innebär mer än dubbelt så mycket träning som innan. Nu är det inte bara cheerleading nästan varje dag, utan även basket. Jag menar, jag älskar det - verkligen. Men ibland undrar jag om våran coach tappat sinnet. Imorgon ska vi springa 90 minuter, jag tror inte jag kan springa 90 minuter - även om jag vill. Första passet körde vi stenhårt, då menar jag stenhård. Jag spydde nästan, det må låta grovt - men här satsas det verkligen på sporterna. Efter träningen visste jag knappt vad jag heter, coach samlar ihop oss och säger "I really like y'all, and just hang in there". Pause, vi tror att det är rätt lugnt nu. Men då, "next week is going to be five times worse", man tackar ja. Haha. Men som sagt, I will hang in there tills jag helt enkelt inte orkar mer.

Ni ska se mina nya knäskydd, med metallskenor och grejer, jag ser ut som en robot. Det värsta är att jag måste ha det på båda knäna, ni ska få se en bild en dag. För övrigt så var jag hos kiropraktorn igår, det gick inte fullt så bra som väntat och jag trodde han skulle vrida nacken av mig. Men det var skönt när han fixade till det som "var fel", och jag får väl lita på doktorn och helt enkelt hoppas att allt löser sig, jag menar - det klart det gör.

Annars då? Jo en hel del småsaker på G. Mer om det när det är aktuellt, annars så sparar jag ju inte på något roligt. Nu ska jag kila, för jag har lite att plugga och lite att fixa.

Hoppas ni mår bra där hemma, och snälla - lämna en liten kommentar!

tjoho

Har du inte fått nån hemlängtan än?

Vad saknar du mest från Sverige??

Ha de bra där borta!!

Svar:

Hej Marcus,
Nej, jag har inte fått någon hemlängtan än. Det här är liksom hemma nu. Visst saknar jag mina vänner och min familj, utan tvekan. Men Stockholm och Sverige saknar jag för tillfället inte ett dugg. Det jag saknar mest från Sverige är mina vänner och min familj, självklart. Men rent materiellt så skulle inte lite marabou choklad, mörkt bröd, filmjölk eller något annat riktigt svenskt sitta fel. Men istället har jag hittat mitt nya favoritplace här, det får duga bra så länge!

Idag är det alltså första dagen på vår Spirit Week, woho! Måndag är likamed Pajama Day, dvs. man ska ha sin pyjamas på sig. Enkla puckar, tänkte ni va? Men nej, icke. Jag har stigit upp 5.30 för att göra mig i ordning för Pajama Day, kan tyckas rätt onödigt. Men har snurrat papiljotter i håret, försökt sminka mig lite "sött nyvaken", för att gå till skolan helt utan smink, nja tveksamt.

Hur som haver är jag ytterst taggad, när jag igår strosade runt på Wal Mart och mötte Kelly, så fick jag henne att lova mig att hon också skulle vara utklädd! Så nu är det i alla fall hon och jag, haha.

Eftersom jag är cheerleader, så måste vi klä ut oss. Så jag har tagit mitt strå i stacken och gjort det idag, nu är bara frågan om jag till och med ska låta papiljotterna sitta kvar? Så jag verkligen ser nyvaken ut. Ska försöka fånga lite bilder under dagen, om ni vill?

Hoppas ni får en fin dag!

Natalie frågar - har alla high schools i usa spirit weeks? läser en annan blogg där dem verkade ha något liknande som nerdy day osv. :p

Malin frågar - Åkte du med EF, eller explorica eller nåt annat?
Och är du där mellan 1-2:an eller?

Svar: Jag åkte med EF, och tycker att de gjort ett riktigt riktigt bra jobb och rekommenderar alla att åka med EF. De är verkligen toppen! Jag åkte efter tvåan, så har alltså trean kvar när jag kommer tillbaka.

I love it like this, jag är kär. I livet. Ni ska få höra om min dag, min riktigt riktigt braiga (ja, jag vet att det inte är ett ord!) dag.

Det började med att jag vaknade vid sexsnåret, helt av mig självt. Vet inte vad som flugit i mig med att börja vakna tidigt, men hur som haver så var det skönt att vakna utan att höra väckarklockans sirénljud i örat. Vi var som sagt lediga idag, så på schemat stod det idag : Shopping! Jag och Mrs Teresa (min coach, som för övrigt är the sweetest thing!) skulle shoppa. Så vid halv tio snåret så plockade hon upp mig, vi avnjöt en härlig take-away frukost med färskpressad juice och biscuits. (Biscuits här är inte kakor, utan kan liknas mer vid scones.)

Vi tog oss till ett större mall ca 60 minuter bort, det är så sjukt kul att umgås med Mrs Teresa, hon är knappt 30 och hur rolig som helst. Vi sitter alltid och sjunger i bilen och pratar om allt mellan himmel och jord. Det viktigaste att hitta idag var en homecoming dress, för nästa vecka är det som sagt homecoming.

Jag har redan provat säkert hundra klänningar, men jag är rätt kräsen när det gäller sånt där, så jag kunde bara hoppas på att hitta en klänning idag. Och det gjorde jag! En jättefin blå/grön skapelse från Dillard's. För övrigt så älskar jag Dillard's, servicen är toppen och så mycket fina kläder. Hade det varit höst här (riktigt svensk höst alltså) så hade jag köpt de där höga Marc Jacobs stövlarna jag såg, uh baby baby. Men eftersom jag aldrig kan slita mig från skoavdelningar utan skor, så blev det ett par "silver/metallic/asfalt" pumps från Jessica Simpson!

Så dressen var hittat på mindre än en timme, så nu hade vi flera timmar på oss att hitta en massa annat. Ett obligatoriskt besök inne på Victorias Secret så klart, ett par jeans från A&F, smink från Dior och lite annat smått och gott. Loves it.

Efter ett flertal timmar var det dags för lunch, Chick-fil-A, jag älskar det. Haha. Deras waffel fries är to die for, så det så. Jag menar, som jag sa till min Mike här om dagen "this american food is so worth being fat for", haha - det är nästan sant. Ni förstår inte hur gott det är, inte bara waffel fries - men allt.

Vi fortsatte shoppingen ett tag och avslutade med en cookie från "Great American Cookies", och låt namnet tala för sig själv.

Så när jag lämnade all air condition bakom mig, steg ut i värmen med alla påsar i en hand och en latte från Starbucks i den andra så kände jag bara - oh yes, I love, love love love love, it like this.

Nej, jag har inte tagit studenten. MEN - jag har klarat mitt drivers permit! (På första försöket!) Jag är riktigt riktigt stolt över mig själv, faktiskt. Åh, jag är så sjukt glad. När jag klarat testet så rusar jag ut till min värdmamma och Dalton och skriker: I MADE IT!!! Att alla kollade gjorde inte så mycket, 'cause I effin made it. Så det så! Dalton rusar fram och ropar "HIGH FIVE". Efter det första ruset så var det dags att ta bilden för körkortet, jag slår vad om att jag ser ut som världens sär. För jag var verkligen så lycklig, det är jag i och för sig fortfarande. Haha.

I övrigt så går allt fortfarande hur bra som helst. Som jag sa tidigare så har jag varit ute och sprungit, för nej här räcker det inte med tre timmars cheerpractise - sen ska det ut och springas också. Haha! Men äsch, vad gör det - jag är mer än gärna fit for fight. Nästa vecka börjar det på allvar, samtidigt som jag ser fram emot det som bara den - så vet jag att våran coach ibland kan .. ja vi får se helt enkelt.

Igår så skulle vi ha tävlat, cheerleading alltså, men det blev inte riktigt så.. För ett par i våran squad fick förhinder, så det var jättesynd. Men hur som haver så bestämde några av oss, plus våran coach, att åka och se på tävlingen i alla fall. Det var frid och fröjd till att börja med, lite ledsamt att vi inte kunde medverka - men vad gör det? Vi var där för att se vad de andra hade att erbjuda, och vad vi hade tävlat emot.

Och ja, tänk er en tävling som i vilken high school film som helst, men lite mindre - typ uttagningarna till de stora tävlingarna.

Så börjar Edisto's Bsquad, det vill säga inte de i våran class utan de lite "sämre", alltså gruppen under oss. De springer in (självklart ler de med sina colgatevita tänder och cheerar för sin skola), de ställer upp och ska börja. Det är då vi reagerar, de börjar precis som vi gör på våran "andra count" i vår dans. Som om inte det var nog, så gör det precis som vi gör, exakt. Det är inte allt, de fortsätter sedan med flera counts ur vår dans. Vi tittar alla stumt på varandra och undrar vad som egentligen har hänt? För så många timmar som vi kämpat med den där dansen, från scratch så har vi pillat ihop varenda litet steg och mixat ihop varenda sekund av låtarna vi ville ha med. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, jag sa till slut ingenting. Men jag är sjukt besviken, verkligen. Samtidigt kunde jag inte sluta småle över att de snott våran dans. Dansen som vi gjort under blod, svett och tårar. Det var lite som i Bring it on och det var ytterst nära att våran co-captain gick fram och frågade vad som pågick.

Idag under träningen så pratade vi om det, vi funderade över när de skulle kunna snott våran dans, och då kom vi på det. Vi "provdansade" den för ett par veckor sedan, under halftime på en match för att se allting satt. Det var då vi kom på att det var rätt mycket publik på matchen, och att de måste snott den då. Så idag så var det först ett par bittra ansikten som pratade om det, men sen så kom vi på att "shit, vi är riktigt riktigt bra - eftersom de snott våran dans". Så vi skippade mera grubbel, och hoppas på en nya möjligheter att visa vilka som har the most spirit.

För övrigt så är det Spirit Week nästa vecka, det ska bli riktigt roligt. Varje dag är olika teman, och vi startar på måndag med 'Pajama Day' - det vill säga att man ska komma i sin pyjamas. Nästa vecka ser ut att bli riktigt rolig, förutom de stora examsen som väntar. 

Imorgon är vi lediga, så det som väntar är en heldag med shopping. I need a homecoming dress! Så nu har jag en del att fixa, för att bara för man är ledig så har man inte tid över. För övrigt så tycker jag att ni ska kommentera, dels för att se vilka som läser och dels för att jag behöver veta att ni lever där hemma.

Good luck tomorrow Dawgs, we're proud of y'all!

---

Tripp - Macon - Wesley - Me - Judson - Josh
Jarrett - Amanda - Kayla - Alanna - Stephanie