Jade - direkt från USA

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, eller varför jag vill skriva det här I min allmänna blogg, men jag antar att det är för att man aldrig vet som laser - så någon som kanske känner igen sig råkar kika in, eller så kanske man bara får ner ord som ingen har användning för ... jag vet inte!

Men hur som, man ska ta vara på livet. Är det något jag lärt mig i livet så är det att ta vara på det, man vet aldrig när det är för sent. Man ska inte ta någonting för givet!

Mitt liv har förändrats över en natt, allt för många gånger. Jag tror inte att jag än förstått värdet av livet, för varje dag upptäcker jag nya saker att vara tacksam över, varje dag.

Jag vet inte riktigt när jag blev den jag är idag, jag antar att allt som hänt gjort mig till den jag är... Allt som hänt mig, på både gott och ont. Vi människor kan vara rätt orättvisa mot oss själva ibland, så fort något dåligt händer kanske man ställer sig frågan "varför händer det här mig?", tänk om man varje gång något fantastiskt eller bra hände, stort som smått ställde sig samma fråga "varför händer det här mig?". Människan är bra orättvis mot sig själv ibland måste jag säga, det är så lätt att skylla ifrån sig på saker och skylla ifrån sig på andra.

Vissa saker i livet får en att vakna upp, verkligen vakna upp... Jag glömmer aldrig den dagen de ringde och sa att min bror dött. Min älskade underbara bror, som alltid funnits där för mig, alltid gjort allt för mig och alltid stått vid min sida och skyddat mig. Jag kommer ihåg det som igår, jag kommer ihåg exakt vart jag var, exakt vad jag gjorde och exakt vad jag kände. För det gör lika ont än...  Jag tror det verkligen fick mig att inse hur mycket liv jag har att leva. Min bror var den finaste på denna jord, alltid leendes och alltid älskade han mig med hela sitt hjärta. Finns kan jag inte ens räkna alla gånger vi tjafsat eller så, men vad spelar det för roll egentligen - för jag vet att vi älskade varandra. Men visst, skulle jag få ta tillbaka det nu så är det ingen tvekan om att jag skulle göra det. Jag skulle ta tillbaka varenda minut vi varit osams, skulle svälja varje elakt ord jag sagt... Jag skulle göra allt för att få honom tillbaka. Hur klarar man sig då utan en människa som betydde så mycket för en? Det gör man, men det är riktigt hårt. Det låter hemskt att säga att man klarar sig, men man måste vara stark. Jag vet att jag kommer klara mig genom allt i livet, utan tvekan - jag kommer klara allt. Det är inte bara jag som kommer göra, jag vet att bara man vill så klarar man det.

Man får leva på minnen, det är något som räcker länge - för alltid. Men visst, på min brors gravsten finns två datum, det ena för när världens finaste bror kom till världen och det andra för när hans liv tog alldeles för tidigt. Men det som egentligen räknas är väl "-" dem i mellan. Det är där alla fina minnen finns, det är där alla skratten föddes och det är bland annat han som gjort mig till den jag är idag. Jag har allt att tacka honom för, men det är för sent nu.

Jag kommer ihåg när min bror jobbade som badvakt, han brukade ordna med sin chef så att jag och mina kompisar fick stanna där efter att det stängt. Vi fick leka och han satte alltid på "strömmen" så vi kunde åka fram och tillbaka. Jag kommer ihåg när vi var vid våran sommarstuga, jag var redan sur och ville absolut inte bada - då slängde han mig i vattnet med kläderna på, framför alla människor man inte villa skämma ut sig för, tänkte man då alltså - för de alla människorna var bland annat min kusins söta kompisar.  Jag kommer ihåg när vi reste runt i Thailand, pappa var så orolig så han inte visste vart han skulle ta vägen, speciellt när vi stod på Arlanda och min bror då kommer med den lilla överraskningen "att vi inte bokat biljetter hem än", så där stod vi på Arlanda utan en returbiljett till Sverige - men det var min bror det, ett äventyr. Så vi åkte till Thailand, bra hade vi det också. Vi avslutade resan efter ungefär fem veckor och tusen minnen senare. Vi red på elefanter, bodde hos en thailändsk familj en natt, delade ut mat till de som inte hade något, besökte en öde ö, matade fiskar med banan, krockade med motorcykeln och en massa sånt där, men det är minnen det - verkligen. Det var bara några fina minnen, av så många att jag inte ens kan räkna dom.

Min bror var killen med hjärtat av guld och tusen planer över saker han ville göra i livet, jag kommer ihåg att jag tyckte han levde "rätt vilt ibland", men nu i efterhand så gjorde han helt rätt. För man vet aldrig när det är för sent.  

Åh vad jag saknar dig min finaste, du finns med mig hela tiden. Jag älskar dig så mycket, jag saknar dig så mycket mer...

Massa kärlek från din egen systeryster

Because when your hourglas runs out of sand,
 you can't just flip it over and start again...

Copyright på bilden, den är från en kvällspromenad på stranden förresten! Fint va?