Jade - direkt från USA

Ja, som vanligt så vet jag inte hur jag ska börja. Det har hänt så mycket det här senaste månaderna, att jag liksom inte vet hur jag ska få ner det. (bla bla bla bla bla, jag vet)  Men försök själva med att flytta till USA och bara känna att allt är på sin plats, det är inte det lättaste att få ner i ord - så det så.

En väldigt saknad och kär vän till mig sa idag att min blogg var lite censurerad, ja visst är den det - väldigt censurerad. För det första så vet jag inte vem som läser (eftersom ni är väldigt dåliga på att kommentera, haha), och för det andra så vet jag inte hur mycket jag vill säga eller hur mycket ni vill veta.

Bellsi, och många andra, ni känner mig - jag är för feg. För feg för att säga hur det egentligen är om jag är lycklig, för den där känslan att något strax är där för att förstöra det. När man säger för mycket, så är det något som förstör det. Men okej, om allt går åt pipsvängen nu, don't blame me - here we go.

YES, jag är så lycklig. Så fruktansvärt (fucking jävla otroligt obeskrivligt) lycklig. Så är det bara. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men åh, säger jag bara. Varje dag (av dessa 86 dagar jag nu varit här) så har jag vaknat upp med ett leende på läpparna, med en lycka ändå ner i själen undrandes över vad dagen ska bjuda på.

Jag älskar det, jag bara älskar det. Vad är inte underbart in the big US and A? Säg det. Vem gillar inte att gå ut och springa i solskenet i minishorts och t-shirt, en hösttisdag den 16 oktober. Bara en sådan sak. 

Men allmänt bara, innerlig lycka.

Någon frågade om homecoming, kan ju berätta lite mer för er som ville veta.
Vi hade alltså Homecoming i helgen, man "firar" väl inget speciellt utan det är väl mer en tillställning där man "comes together" och bara firar helt enkelt. Kan berätta lite hur våran homecoming gick till, vet inte om det är exakt samma sak på alla skolor, men på min high school gick det till så här.

The footballplayers bjuder ut varsin date, Judson frågade mig. De börjas prata om vem man ska gå med flera månader innan själva kvällen. Så de "bästa tjejerna" eller hur man nu ska säga, ska bli valda av de mest "populära killarna". (Ja, lite som på film!)

Sedan så tar vissa det ett steg längre, först så frågar man helt enkelt bara "Would you like to be my date?" eller liknande. Så svarar tjejen Ja eller Nej, och det är inte ofta man svarar nej. Jag svarade "Yes, I would love to" till Judson, självklart. Efter att han frågade mig (för ca, ja säkert över 2 månader sen) så har kanske 4-5 andra spelare frågat. Inte för att skryta eller så, men bara för att alla här är så söta. Judson är världens gulligaste, han hade först frågat runt bland mina kompisar om jag redan skulle gå med någon, om de trodde att jag skulle säga ja, hur han skulle fråga och så vidare, gulle.

Ja, så väljer man om man vill fråga på det "roliga" sättet också, när man har sin date säkrad så att säga. En kompis, som bor i Las Vegas, hade en på sin skola som "ritade sin kropp bakom bilen", det vill säga konturerna och skrev något i stil med "I would die for going to homecoming with you". Så jag hoppas ni förstår poängen, att man ska vara lite rolig helt enkelt. Så ska tjejen helst svara på ett roligt sätt också.

Sedan är det bara att vänta på dansen, många var chockade att jag inte, ungefär 1 månad innan kvällen, visste vilken klänning jag skulle ha på mig. Men jag tog det inte så hårt tills jag letade i timmar och timmar och timmar och inte hittade den rätta klänningen. Som tur var så gjorde jag ju det sen, som ni kanske förstått.

(Nu till själva kvällen, alltså i fredags!)

Vi tjejer var klädda i fina klänningar, dyra smycken och höga klackar. Homecoming är alltså i samman med en hemmamatch, i vårat fall football, så laget blev eskorterade (är det ens ett ord på svenska?) av en polispatrull och det var fyrverkerier och hela kittet. Väldigt fränt faktiskt. I halvlek så marsherar alla par ut på planen, par för par och blir presenterade. Så stannar man i mitten av planen i ett slags "dekorage" och posar, haha. Sen ställer man sig på sin plats och bara ler, så alla kan ta bilder. Ja, eller ler gör man ju automatiskt - för riktigt roligt är det.

Sedan så presenteras Homecoming Queen och liknande. Kayla vann och jag är glad för hennes skull. Jag var nominerad och blev glad för de som kom fram efteråt och önskade att jag hade vunnit, det var både folk som röstat på mig och folk som inte kunde rösta. Men jag bryr mig inte att jag inte vann, jag hade en toppenkväll ändå.

Efter Homecoming matchen så är det oftast en dans, eller bal om man vill kalla det det, men vi struntade i balen och festade istället. Det var en riktigt riktigt trevlig kväll, som vanligt. Vi hade en bonfire och självklart fanns röda plastmuggar och bud light på plats. Nu säger jag inte att jag tog del av de godsakerna, jag säger bara att de "traditionsenligt" fanns där. För övrigt så är jag numera, eller rättare sagt tydligen, riktigt bra på Beer Pong. Svårt att förklara, men det är kul i alla fall.

Så, det var väl allt vår homecoming innefattade, i stora drag. Veckan före homecoming är Spirit Week, det har jag redan skrivit lite om. Varje dag är en speciell dag, det gör allt mycket roligare. Spirit Week är för skolpepp och extra sammanhållning. Jag gav järnet, fullt ut och gjorde mitt bästa för att göra veckan så bra som möjligt. Är riktigt nöjd med min insats. För övrigt så kom jag och Judson tvåa i "partävlingen" under fredagens Pep-Rally, yey!

Så, något annat nu kanske. Basket. Basketträningarna har dragit igång vilket innebär mer än dubbelt så mycket träning som innan. Nu är det inte bara cheerleading nästan varje dag, utan även basket. Jag menar, jag älskar det - verkligen. Men ibland undrar jag om våran coach tappat sinnet. Imorgon ska vi springa 90 minuter, jag tror inte jag kan springa 90 minuter - även om jag vill. Första passet körde vi stenhårt, då menar jag stenhård. Jag spydde nästan, det må låta grovt - men här satsas det verkligen på sporterna. Efter träningen visste jag knappt vad jag heter, coach samlar ihop oss och säger "I really like y'all, and just hang in there". Pause, vi tror att det är rätt lugnt nu. Men då, "next week is going to be five times worse", man tackar ja. Haha. Men som sagt, I will hang in there tills jag helt enkelt inte orkar mer.

Ni ska se mina nya knäskydd, med metallskenor och grejer, jag ser ut som en robot. Det värsta är att jag måste ha det på båda knäna, ni ska få se en bild en dag. För övrigt så var jag hos kiropraktorn igår, det gick inte fullt så bra som väntat och jag trodde han skulle vrida nacken av mig. Men det var skönt när han fixade till det som "var fel", och jag får väl lita på doktorn och helt enkelt hoppas att allt löser sig, jag menar - det klart det gör.

Annars då? Jo en hel del småsaker på G. Mer om det när det är aktuellt, annars så sparar jag ju inte på något roligt. Nu ska jag kila, för jag har lite att plugga och lite att fixa.

Hoppas ni mår bra där hemma, och snälla - lämna en liten kommentar!