Jag tar med ett leende!
Haha, vad var det vi sa om det där med saker som går åt pipsvängen? Jo, precis det som hände idag. Eller ja, inte helt åt backen, men ganska fel!
Basketträning, som om det inte är killer nog så ska vi avsluta med ett par riktigt tuffa sprints. Vi blir, närapå, hotade och den som vinner behöver inte springa så mycket mer, den som förlorar måste springa desto mer och så vidare, ni förstår. Självklart satsar jag, och alla andra, hur trött jag än var. Tror ni inte jag känner hur knät bara slits sönder, okej det där lät brutalt. Men jag länger på steget, och nästa steg ner med foten så bara känner jag hur något är riktigt fel. Det känns som det som håller ihop det nedre benet och låret har gått av i knät.
Jag menar, vad säger man. Som det känns nu, så känns det illa. Men det kan vara att jag bara är riktigt trött, och att är bättre imorgon. Hur som så tar jag det med ett leende, och jag menar - det kan ju bara bli bättre.
Tack för kommenterna, några fler har det blivit i alla fall!
Natalie och Emma,
vi får se helt enkelt. Alla frågar "när kommer du hem?" och det konstiga är, att det här känns verkligen som hemma nu. Men som sagt, vi tar det här nu så får vi se sen, man vet aldrig vad som händer!
Gabby,
tack så jättemycket. Verkligen, tusen tack. Åh, tack - ja, han är gullig han!
Bells,
det går så bra så - bring it on!
Sara,
man tackar! Ja, jag trivs verkligen jättebra. Vad trevligt att du återkommer och läser!
