Jade - direkt från USA

When You showed me myself, I became someone else.. Ja, vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men ger det ett försök i alla fall. Mest för att jag med all säkerhet vet att det finns människor som känner likadant, och kanske kanske kan det hjälpa någon - eller så kanske bara för att ni läsare ska få något att tänka till om.

Det är mycket man förändras, när man hittar sig själv, inte för att jag är någon annan men för att jag är mig själv i uppgraderad form kan man säga. Det är som om jag är en ny människa, men ändå inte. Jag har liksom behållt det positiva och bytt ut det som var mindre bra. Life is too short! För kort för vad tänker ni? För det mesta! Som jag sagt förut, man måste ta vara på livet! Det finns många exempel över att allt blir lättare när man är positiv, här kommer ett par exempel..

Det här var nog första året på ett tag jag faktiskt inte var bitter över alla hjärtans dag, inte bitter för fem öre. Så slutade det hela med att jag hade mitt livs bästa alla hjärtans dag, utan tbekan mitt livs bästa. Var som hände vill jag inte berätta om, för det känns som om det är något som ligger mitt hjärta kärt och det är inget hela världen behöver ta del av, i alla fall inte via internet! Så att se positivt på saker gör livet så mycket lättare, och när man minst anar det så blir det alldeles förträffligt bra! Så istället för att ha suttit hemma och grubblat över den hemska dagen 14 Februari, så var jag bara glad för att alla andra - and what goes around comes around...

Som vissa av er kanske redan vet så har jag drabbats av diverse skador genom tiderna, äntligen lite bättre med knäna och huvudet. Huvudet för att jag åkte på en rejäl hjärnskakning för ungefär 10 månader sedan och trodde att jag brutit nacken.. Så var det alltså dags för USA och basketsäsong, jag var lyckligare än något för att få vara med i laget, men efter många om och med så fick jag till slut inte spela basket. Dels för gamla skador, ålder och för att jag "bröt/knäckte" revbenen ett par veckor in på säsongen, första dagarna kunde jag inte sluta gråta och det kändes som om ingen kunde säga eller göra något åt det.. men så tänkte jag att vad tusan, jag kan inte sitta hemma och gråta över det, så istället så fortsatte jag hänga med laget och kände mig faktiskt, och känner mig faktiskt, fortfarande som en del av dom. Jag gick på alla säsongens matcher och ville finnas där till tusen procent för att suporta mitt lag. Jag visste inte att det uppskattades så mycket tills jag en gång missade en match, och det var till och med efter liga säsongen. De slutade med att "vi" kom ett i vår Region och nästa vecka spelas det STATE vilket är oerhört stort och jag är glad att jag på något sätt alltid kommer vara en del av laget som gjorde så bra ifrån sig.

Cheerleading, bland det roligaste jag någonsin gjort och jag är glad att jag aldrig gav upp. Helt ärligt, nej det var inte det lättaste att slänga benen upp och ut åt alla håll, kicka hit och kicka dit, skrika hit och dansa dit. Nej, jobbigt och mycket träning var det - men samtidigt bland det roligaste jag gjort. Jag är glad att jag aldrig skämdes, kickade med vänsterbenet istället för höger framför ALLA i hela publiken, istället för att sticka huvudet i sanden så log jag och kickade en gång till med högerbenet istället.. bara för att! Jag är glad att jag aldrig gav upp och tränade och tränade och tränade och tränade. Jag är också glad för att jag klarade hela säsongen utan att mitt knä totalpajjade, ont gör det fortfarande och mitt knäskydd är inte det skönaste man vill ta på sig på morgonen, men det gör inte så mycket - för det var så värt det.

Livet blir så mycket lättare när man tänker positivt, jag lovar er!

Min bror var ett enda stort leende, han var den finaste människan jag kände - egentligen fortfarande den finaste bror jag kunnat be om. Jag visste att han var någon jag alltid kunde ringa, 24/7, han var den som alltid fanns vid min sida, jag visste att han skulle göra allt för mig, han gjorde allt för mig! Jag trodde han alltid skulle ha min rygg, finnas ett telefonsamtal bort och alltid rädda mig. Men så kom en dag då jag fick ett hemskt telefonsamtal som fick mig att inse att han var borta, det kom som en enda stor chock och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Men man klarar sig, hur hemskt det än låter så kommer allt alltid att ordna sig - jag lovar. Jag vet att han fortfarande finns där för mig, som en skyddsängel som aldrig lämnar min sida. I så många skratt ser jag honom, och de mest konstiga roliga saker vi gjort ploppar upp i mitt huvud. Visst skulle jag kunna låsa in mig hemma, gråta ögonen ur mig och aldrig mer vilja göra något, men det är inte värt det. Inte för att jag inte älskade min bror, men för att jag nu lever livet som han aldrig kunde leva tills han blev gammal. Det är min tur att ge mig ut på egna ben, min tur att sikta högt och leva livet. Jag vet att han är stolt över mig, och jag vet att han vill att jag ska uppleva allt jag upplever.

Jag saknar er älskade vänner i Sverige så otroligt mycket, och jag lovar att komma hem som en bättre människa än någonsin! Jag är fortfarande samma glada Jade, men liksom ännu gladare (om möjligt ;))! Så bara så att ni vet, lev livet nu, njut av sista året på gymnasiet och sikta högt.

Reach high, above the sky, because then in worst case if you wall - you will land on a cloud.

Laugh it off, Live it up!