Älskade, hatade - förhållanden!
Ja, förhållanden. Älskade, hatade. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, eller om jag egentligen har något att säga om saken.. eftersom jag bara kan ge en sida av den!
Jag har aldrig haft ett seriöst förhållande, eller om man nu ska vara korrekt så kanske inget förhållande är ett lämpligare ordval. Visst kan det kännas lite konstigt ibland, 18 år och aldrig haft en pojkvän - men när man tänker efter så är det inte hela världen. Här i USA så tror alla att jag snackar "bull", det vill säga att jag ljuger eller inte säger sanningen. Så jag antar att det inte är mig det är fel på!
Ibland så känns det väl lite, jag vet inte ... ensamt? Alla behöver kärlek, närhet och värme. Visst skulle jag gärna vilja ha en pojkvän, någon att umgås med, någon att mysa med, någon att dela livet med helt enkelt. Men med kärlek kommer känslor, med känslor kommer problem. Jag säger inte att det är dåligt med känslor, eller dåligt att vara kär, absolut inte. Men som sagt, vad jag har hört så är det inte alltid det lättaste, det trodde jag inte heller.
Så under dessa 18 år av mitt liv så har jag aldrig haft någon att riktigt riktigt dela livet med, alltså i pojkvänsform. Men å andra sidan har jag aldrig under dessa 18 år behövt oroa mig över någon, eller något för den delen. Jag har kunnat flirta med vem jag vill - hela tiden! Jag ångrar inte ens sekund att jag flirtat med de killar jag flirtat med, för det har faktiskt varit upp till mig hela vägen vem jag kan flirta med eller inte, och jag har ta mig tusan kunnat flirta med vem jag vill och när jag vill!
Det är rätt bekvämt att vara singel, nästan lite ego kanske, men man har egentligen bara sig själv att ta hand om. Visst vore det härligt att ha någon, men samtidigt så är det skönt att kunna göra vad man vill, det är bekvämt helt enkelt.
Jag tror inte på för alltid, det må låta hemskt - men så är det. Jag tror att allt som har en början också har ett slut, på något sätt. Visst finns det människor på denna jord som jag aldrig kommer sluta älska, min familj till exempel. Men vissa "för alltid" saker skrämmer mig, jag tror absolut att jag har vänner jag alltid kommer vara vän med och alltid kommer tycka om obeskrivligt mycket. Men det gå rnågon slags ångest på något sätt att säga att "VI SKA ALLTID VARA VÄNNER", jag vet inte ... det känns som om man lovat för mycket, som man kanske inte kan hålla.. eller något. Kan inte sätta ord på det!
Nu måste jag låta som en hemsk vän, men det är jag inte. Jag gör och skulle göra allt för mina vänner, det hoppas jag att ni/dom vet mycket väl om. Jag hoppas jag är en lika fin vän som jag önskar att jag vore och hoppas att jag är. Bara för att jag sällan säger att jag älskar er, betyder inte att jag inte älskar er - det vet ni.
Inte för att vara eller låta som en bitter singel, men med risk för det så skriver jag det här i alla fall. Jag är lite, jag vet inte.. kluven över vissa par. Sådana som oftast är i sina yngre tonår, blir tillsammans och efter en vecka säger att de älskar varandra. Jag tycker nog det är lite tidigt. Att sedan säga att du är mitt allt, vi ska alltid vara tillsammans och sedan gärna förlova sig efter någon månad, jag vet inte. Det känns lite, överdrivet? Jag tror absolut att man kan älska någon villkorslöst, men jag tror att det är orden för alltid som är lite sura i munnen på mig.
Nej, vad bitter jag låter, jag vill inte låta bitter! Jag är lycklig för allas skull som har hittat någon de älskar och vill leva med, verkligen. Jag är så glad för deras skull, utan tvekan! Nu ska jag kila innan jag låter allt för bitter!
Som sagt, älskade, hatade - förhållanden. När jag funnit min prins kanske det kommer ett inlägg om lycka, tills dess ska jag fortsätta flirta vilt! Livet (i USA) är för kort för att inte flirta vilt ;)
Jag har aldrig haft ett seriöst förhållande, eller om man nu ska vara korrekt så kanske inget förhållande är ett lämpligare ordval. Visst kan det kännas lite konstigt ibland, 18 år och aldrig haft en pojkvän - men när man tänker efter så är det inte hela världen. Här i USA så tror alla att jag snackar "bull", det vill säga att jag ljuger eller inte säger sanningen. Så jag antar att det inte är mig det är fel på!
Ibland så känns det väl lite, jag vet inte ... ensamt? Alla behöver kärlek, närhet och värme. Visst skulle jag gärna vilja ha en pojkvän, någon att umgås med, någon att mysa med, någon att dela livet med helt enkelt. Men med kärlek kommer känslor, med känslor kommer problem. Jag säger inte att det är dåligt med känslor, eller dåligt att vara kär, absolut inte. Men som sagt, vad jag har hört så är det inte alltid det lättaste, det trodde jag inte heller.
Så under dessa 18 år av mitt liv så har jag aldrig haft någon att riktigt riktigt dela livet med, alltså i pojkvänsform. Men å andra sidan har jag aldrig under dessa 18 år behövt oroa mig över någon, eller något för den delen. Jag har kunnat flirta med vem jag vill - hela tiden! Jag ångrar inte ens sekund att jag flirtat med de killar jag flirtat med, för det har faktiskt varit upp till mig hela vägen vem jag kan flirta med eller inte, och jag har ta mig tusan kunnat flirta med vem jag vill och när jag vill!
Det är rätt bekvämt att vara singel, nästan lite ego kanske, men man har egentligen bara sig själv att ta hand om. Visst vore det härligt att ha någon, men samtidigt så är det skönt att kunna göra vad man vill, det är bekvämt helt enkelt.
Jag tror inte på för alltid, det må låta hemskt - men så är det. Jag tror att allt som har en början också har ett slut, på något sätt. Visst finns det människor på denna jord som jag aldrig kommer sluta älska, min familj till exempel. Men vissa "för alltid" saker skrämmer mig, jag tror absolut att jag har vänner jag alltid kommer vara vän med och alltid kommer tycka om obeskrivligt mycket. Men det gå rnågon slags ångest på något sätt att säga att "VI SKA ALLTID VARA VÄNNER", jag vet inte ... det känns som om man lovat för mycket, som man kanske inte kan hålla.. eller något. Kan inte sätta ord på det!
Nu måste jag låta som en hemsk vän, men det är jag inte. Jag gör och skulle göra allt för mina vänner, det hoppas jag att ni/dom vet mycket väl om. Jag hoppas jag är en lika fin vän som jag önskar att jag vore och hoppas att jag är. Bara för att jag sällan säger att jag älskar er, betyder inte att jag inte älskar er - det vet ni.
Inte för att vara eller låta som en bitter singel, men med risk för det så skriver jag det här i alla fall. Jag är lite, jag vet inte.. kluven över vissa par. Sådana som oftast är i sina yngre tonår, blir tillsammans och efter en vecka säger att de älskar varandra. Jag tycker nog det är lite tidigt. Att sedan säga att du är mitt allt, vi ska alltid vara tillsammans och sedan gärna förlova sig efter någon månad, jag vet inte. Det känns lite, överdrivet? Jag tror absolut att man kan älska någon villkorslöst, men jag tror att det är orden för alltid som är lite sura i munnen på mig.
Nej, vad bitter jag låter, jag vill inte låta bitter! Jag är lycklig för allas skull som har hittat någon de älskar och vill leva med, verkligen. Jag är så glad för deras skull, utan tvekan! Nu ska jag kila innan jag låter allt för bitter!
Som sagt, älskade, hatade - förhållanden. När jag funnit min prins kanske det kommer ett inlägg om lycka, tills dess ska jag fortsätta flirta vilt! Livet (i USA) är för kort för att inte flirta vilt ;)
Kommentarer
Postat av: Caroline
Gud vad jag känner igen mig i det du skriver! Men som du skrev: Livet i USA är för kort för att inte flörta vilt, och det ska jag också göra nu de sista månaderna ;) haha. It's worth it!
Postat av: Ane
SYKT bra innlegg. Du aner nok ikke hvem jeg er, men kom over bloggen din og leser den innimellom siden jeg er utvekslingsstudent selv. Kjenner meg mye igjen i hva du skriver : ) Hejdåå
Trackback
