Jade - direkt från USA

.. you can't just flip it over and start again.

Jag har tänkt på en sak, det är nästan så jag får lite småångest varje gång jag tänker på det - men ändå kan jag inte sluta tänka på det.. det är lite bitterljuvt på något konstigt sätt. Livet, vad man gör med sitt liv.

Jag är 18 år. Fina 18 år, måste jag få säga. Trots motgångar och medgångar så har det varit ett jäla liv måste jag få säga. Det har varit både bra och dåligt, som för alla. Jag skulle vara orättvis om jag ställde mig själv frågan, "varför hände det här just mig?", när något dåligt händer. Det händer alla. Men ibland, läs oftast, så kan jag inte låta bli att tänka "varför hände det här just mig?" när något bra händer, men det är jag ta mig tusan värd.

Inte för att vara bitter eller pessimistisk, fråga mina vänner - jag är nog den mest optimistiska människa ni kan tänka er, men man vet aldrig när livet är slut. Aldrig. Det kan hända bara så där. Jag tänker inte nämna några namn, men förra året förlorade jag ett par riktigt kära vänner, bara så där. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt, men det kommer sakta men säkert. En tjej här dog för ett tag sedan, hon var ute och joggade, fick något problem med hjärtat och hennes liv gick inte att rädda. Världens gladaste tjej, det går inte att förstå. Ingen kan förstå det, men jag antar att hon har det bättre nu.

Jag vet inte vilka som läser min blogg, så jag vet inte vem som vet vad. Men min älskade, älskade bror dog för några år sedan. Världens finaste kille! Visst, vi var inte sams 24/7, absolut inte. Men det var så innerligt, jag älskar honom fortfarande lika mycket och det gör fortfarande minst lika ont. Det kommer alltid göra ont. Det är jobbigt när folk frågar, men å andra sidan kan de inte veta. Jag tycker att de hellre ska fråga, sen måste man inte svara.

Jag kommer inte ihåg vem som sa det, jag tror att det var i min gamla blogg. Tro mig när jag säger att jag fick mycket dumma kommenterar i den bloggen, mycket som jag ignorerade och skrattade åt, annat som jag inte ens orkade lägga energi på. Men så frågade någon, "Hur kan du vara så lycklig, trots allt som hänt i ditt liv?". Då blev jag riktigt arg faktiskt. Vad har jag inte för att rätt att vara lycklig? Jag har all rätt i världen att vara lycklig, all rätt att leva mitt liv - jag lever fortfarande och jag bör göra det bästa av det.

Det kanske låter konstigt, men ibland får man liksom lite pushar åt olika håll av olika saker. Jag tror att allt som hänt har fått mig att inse att man ska göra saker man känner för, leva. Impulser. Prova nya saker! Jag har hittat en massa saker på sistone som jag gillar, som jag kanske inte hade tänkt mig från början.

Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig modet till att flytta till USA, mycket prat - men det blev liksom aldrig av. Men jag ville alltid, alltid. Jag visste vart jag skulle, men visste inte när. Jag klarade det, det visste jag i och för sig hela tiden. Men jag var nog lite halvfeg för att säga det högt, men jag kände det hela tiden. Det är en styrka jag har nu, att jag högt och stolt kan säga att jag kommer klara det. Utan tvekan, jag är grym!

Jag åkte på festival för första gången 2006. Något jag inte trodde att jag skulle göra, aldrig någonsin. Jag & Empan åkte, utan tält åkte vi också - ska det vara äventyr så ska det vara äventyr. Aldrig trodde mina vänner att jag, Jade, skulle åka på festival. Men fantastiskt var det, det ska ni veta. Jag & Emelie åkte tåg ner, lång väntan och tågbyten, sedan var vi framme. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss tror jag, eller rättare sagt hade jag inte tänkt mig så mycket. Jag är förvånad över att pappa lät mig åka, men åkte det gjorde jag. Vi köade länge för att se Kent, vi såg Kent live och jag grät av lycka. Jag strulade med Olof på en gräsmatta, jag trodde aldrig jag skulle strula med en kille på en gräsmatta på en festival. Men jag gillade faktiskt läget! Jag & Olof bytte nummer, att han sedan visade sig vara .. rätt så fel för mig är en annan historian. Ni borde för övrigt höra den, det är ganska roligt.

Inte nog med att jag åkte på festival en gång. Sommaren 2007 var festivalsommaren i sig och så roligt jag hade! Jag, Emma & Lollo åkte till Peace & Love, det var bland det finaste jag varit med om. Det var bullar & öl med mitt absoluta favoritband i vårat tält, det var förfest/fest/efterfest på ett busstak hos våra grannar, det var efterfest med det coolaste bandet i det långa landet falukorv. Det var härligt helt enkelt! Festivalsommaren tog inte slut där, det slutade till och med med att jag jobbade på Arvikafestivalen. Roliga dagar för mig och Lollo i Partybackstagen, slit och skoj var det. Gummistövlar, regn, snabbmat och musik. Bättre än man tror.

Inte nog med att man gör saker man känner för, på impuls, man kanske slutar med vissa saker. Jag tröttnade på att gå ut på helgerna innan jag ens fyllt 18, rätt så trist i efterhand - sjukt överskattat måste jag säga, Stureplan alltså. JAM var på hugget där ett tag, absolut inget jag ångrar, inte det minsta. För riktigt roligt hade vi, visst tjejer? Men det känns liksom rätt över nu. Då var det väl kul att gå ut varje helg, men det var rätt så mycket samma samma. Förfest hos mig, börja på La Camera sedan vet jag inte vad och oftast efterfest hos mig. Visst, all ära åt den tiden eller vad man nu ska säga. Men just nu så känner jag inte för att gå till La Camera, för att frysa vid svampen eller dricka mig ruskigt berusad, nej - faktiskt inte.

Så, vad gör man då av livet när man vet att det egentligen skulle kunna ta slut vilken dag som helst? Jag lever det. Kanske det bästa jag gjort i hela mitt liv var att flytta till USA, varenda dag har jag vaknat upp med ett leende på läpparna. Varenda, endaste dag - det är alldeles fantastiskt! Visst får jag lite panik ibland när jag inser att en vän jag träffade innan jag åkte hit, kommer jag aldrig träffa igen. Så kommer paniken över att tänk om det händer igen? Men så får man inte tänka. Jag är så för evigt tacksam till er som trodde på mig när jag sa att jag ville flytta hit, också evigt tacksam till allt jag har upplevt här!

Jag har gjort de finaste saker här, saker som jag alltid drömt om. Det är lite som en film ibland, bara för att jag ändå är inne på minnen så ska jag berätta om en fin sak - jag tycker det var fint.


När mr X gav mig skjuts hem, det regnade och vi pratade om diverse saker.. det kändes liksom lite speciellt i magen, lite pirrigt så där. Så tog han tag i min hand och höll den så där mysigt, sedan kysste han mig. Det var en helt okej kyss. Han frågade om det var som svenska killar, jag var så klart lite förvirrad (lyckligt förvirrad!) och sa "Nja, jag vet inte det ja.." Då försvarade han sig med att "han minnsan körde bil och inte kunde kyssas bra då". Då bad jag honom köra åt sidan, mitt på vägen sådär. Stanna sa jag, stanna precis här. Han var alldeles förvirrad, och såg mig i ögonen. Stanna bilen sa jag bestämt, sedan sa jag "proove me wrong!" - och det gjorde han. Det var lite som i en film ni vet, killen skjutsar tjejen (Cheerleadern;)) hem och så stannar de, medans regnet smattrade på fönstret så kysstes vi i hans bil.

Jag vet inte varför jag delade med mig av den historien, men det var liksom så speciellt. Sedan så skjutsade han mig hela vägen till dörren, det är lite "olämpligt" att kyssas framför sina föräldrar, så han höll kvar min hand i hans medans ingen såg - sedan gav han mig en kram.

Så hur fel är det då, att kyssas med någon man inte är tillsammans med? Jag ångrar ingenting, absolut ingenting jag gjort här. Jag ångrar inte att jag och Mr X kysstes, jag ångrar inte att jag flirtat med egentligen alldeles för många killar, jag ångrar inte att jag satsade allt och pajjade mitt knä igen. Ingenting.

Är det så dåligt, att lite oskyldigt flirta med söta pojkar? Det tycker inte jag, det är ögongodis. För är det fel att man har en bra dag, känner sig snygg och bara vill le lite extra mot den där söta football spelaren. Är det fel att sträcka på sig lite extra när man i sin cheerleader uniform går förbi de snygga pojkarna vid skåpen? Nej, det är inte fel. Jag gör inget fel mot någon, om jag skulle vara tillsammans med någon så skulle det vara en annan sak - men det är jag inte.

Så jag ska minsan fortsätta känna mig och snygg och leva livet. Det är inte alla dagar i livet man går på High School och lever en dröm, som i en film.

Det som skrämmer mig är dock att det går som på forward, så fort på något sätt. Graduation närmar sig, det är lite bitterljuvt - samtidigt som jag vet att det är långt kvar, så vet jag att det kommer gå fort. Veckorna flyger förbi. Men jag är rätt nöjd med att det inte känns som om det går på repeat eller pause i alla fall, det skulle vara rätt tråkigt.

Nå, blev det mycket babbel eller faktiskt något utav det här inlägget? För som sagt, when your hourglass runs out of sand - you can't just flip it over and start again.

Jag vet inte när mitt liv är över, det kan man aldrig veta. Men alla som är en del av mitt liv ska bara veta att jag är er evigt tacksam, för allt.

Så lev livet allihopa! Flytta utomlands. Köp den där väskan du alltid velat ha. Ringt pojken du alltid drömt om. Flirta med killen på gymmet. Lämna klackarna hemma och åk på festival. Byt jobb om du inte gillar det. Lev lev lev lev lev livet!!

Nu ska jag fixa lite saker, göra klart mina läxor och sedan sova. Jag känner mig lite sömnig. Tack till er som läst allt detta, det betyder mycket. Jag kommer nog att fortsätta på den här banan lite senare, med lite klarare inlägg. Sweet dreams!