Jade - direkt från USA

Ja, förra inlägget blev ju lite.. jag vet inte, kände bara att jag behövde skriva det inlägget helt enkelt. Förvånad är jag att Ida läste också, min och Idas historia är en helt annan för sig. Jag saknar dig Ida, du är en fin vän ska du veta!

På fredag åker jag till Las Vegas, shit pommes säger jag bara. Kan inte vänta tills jag får träffa alla mina babes igen! Men på fredag gäller det, det ska bli riktigt roligt. Jag borde packa, men skjuter liksom upp det hela tiden! Tror jag ska packa ikväll, det är väl typ den enda tiden jag har att packa. Imorgon har vi nämligen förmiddagsträning, hej och hå att man ska upp och vara på träningen 9.00 när det är lov, men jag älskar det! Sedan så lär det bli en massa annat hela dagen, och på torsdag är det basket turnering. Hej och hå vad livet i USA är roligt! Oj, nu lät jag ironisk, det var jag inte.

Hela inlägget blev rätt rörigt, jag skyller på att jag är trött! Nu ska jag äta middag, hoppas ni mår fint!

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, eller varför jag vill skriva det här I min allmänna blogg, men jag antar att det är för att man aldrig vet som laser - så någon som kanske känner igen sig råkar kika in, eller så kanske man bara får ner ord som ingen har användning för ... jag vet inte!

Men hur som, man ska ta vara på livet. Är det något jag lärt mig i livet så är det att ta vara på det, man vet aldrig när det är för sent. Man ska inte ta någonting för givet!

Mitt liv har förändrats över en natt, allt för många gånger. Jag tror inte att jag än förstått värdet av livet, för varje dag upptäcker jag nya saker att vara tacksam över, varje dag.

Jag vet inte riktigt när jag blev den jag är idag, jag antar att allt som hänt gjort mig till den jag är... Allt som hänt mig, på både gott och ont. Vi människor kan vara rätt orättvisa mot oss själva ibland, så fort något dåligt händer kanske man ställer sig frågan "varför händer det här mig?", tänk om man varje gång något fantastiskt eller bra hände, stort som smått ställde sig samma fråga "varför händer det här mig?". Människan är bra orättvis mot sig själv ibland måste jag säga, det är så lätt att skylla ifrån sig på saker och skylla ifrån sig på andra.

Vissa saker i livet får en att vakna upp, verkligen vakna upp... Jag glömmer aldrig den dagen de ringde och sa att min bror dött. Min älskade underbara bror, som alltid funnits där för mig, alltid gjort allt för mig och alltid stått vid min sida och skyddat mig. Jag kommer ihåg det som igår, jag kommer ihåg exakt vart jag var, exakt vad jag gjorde och exakt vad jag kände. För det gör lika ont än...  Jag tror det verkligen fick mig att inse hur mycket liv jag har att leva. Min bror var den finaste på denna jord, alltid leendes och alltid älskade han mig med hela sitt hjärta. Finns kan jag inte ens räkna alla gånger vi tjafsat eller så, men vad spelar det för roll egentligen - för jag vet att vi älskade varandra. Men visst, skulle jag få ta tillbaka det nu så är det ingen tvekan om att jag skulle göra det. Jag skulle ta tillbaka varenda minut vi varit osams, skulle svälja varje elakt ord jag sagt... Jag skulle göra allt för att få honom tillbaka. Hur klarar man sig då utan en människa som betydde så mycket för en? Det gör man, men det är riktigt hårt. Det låter hemskt att säga att man klarar sig, men man måste vara stark. Jag vet att jag kommer klara mig genom allt i livet, utan tvekan - jag kommer klara allt. Det är inte bara jag som kommer göra, jag vet att bara man vill så klarar man det.

Man får leva på minnen, det är något som räcker länge - för alltid. Men visst, på min brors gravsten finns två datum, det ena för när världens finaste bror kom till världen och det andra för när hans liv tog alldeles för tidigt. Men det som egentligen räknas är väl "-" dem i mellan. Det är där alla fina minnen finns, det är där alla skratten föddes och det är bland annat han som gjort mig till den jag är idag. Jag har allt att tacka honom för, men det är för sent nu.

Jag kommer ihåg när min bror jobbade som badvakt, han brukade ordna med sin chef så att jag och mina kompisar fick stanna där efter att det stängt. Vi fick leka och han satte alltid på "strömmen" så vi kunde åka fram och tillbaka. Jag kommer ihåg när vi var vid våran sommarstuga, jag var redan sur och ville absolut inte bada - då slängde han mig i vattnet med kläderna på, framför alla människor man inte villa skämma ut sig för, tänkte man då alltså - för de alla människorna var bland annat min kusins söta kompisar.  Jag kommer ihåg när vi reste runt i Thailand, pappa var så orolig så han inte visste vart han skulle ta vägen, speciellt när vi stod på Arlanda och min bror då kommer med den lilla överraskningen "att vi inte bokat biljetter hem än", så där stod vi på Arlanda utan en returbiljett till Sverige - men det var min bror det, ett äventyr. Så vi åkte till Thailand, bra hade vi det också. Vi avslutade resan efter ungefär fem veckor och tusen minnen senare. Vi red på elefanter, bodde hos en thailändsk familj en natt, delade ut mat till de som inte hade något, besökte en öde ö, matade fiskar med banan, krockade med motorcykeln och en massa sånt där, men det är minnen det - verkligen. Det var bara några fina minnen, av så många att jag inte ens kan räkna dom.

Min bror var killen med hjärtat av guld och tusen planer över saker han ville göra i livet, jag kommer ihåg att jag tyckte han levde "rätt vilt ibland", men nu i efterhand så gjorde han helt rätt. För man vet aldrig när det är för sent.  

Åh vad jag saknar dig min finaste, du finns med mig hela tiden. Jag älskar dig så mycket, jag saknar dig så mycket mer...

Massa kärlek från din egen systeryster

Because when your hourglas runs out of sand,
 you can't just flip it over and start again...

Copyright på bilden, den är från en kvällspromenad på stranden förresten! Fint va?

Jag är så duktig, liksom stolt över mig själv. Så jag vet inte vad som hände, men jag gick upp före 9 (obs! jag var ledig idag!), dammsög hela huset, plus mattorna, sedan fixade jag till lite i köket. När jag var klar med det så kollade jag på film, sen så tänkte "nej, nu ska det lagas svensk mat". Sagt och gjort, jag har lagat mat! Det blev inget mindre än köttbullar med vitlöksstekt potatis. Det ni! Jag har inte ätit än, är liksom inte hungrig än, eller lite hungrig - men tänker vänta tills jag är riktigt hungrig - så det blir extra gott! Jag kollar på "the real housewives of Orange County", haha! Lite B kanske, men sjukt roligt!

Fick förresten en till fråga efter mitt föregående lilla inlägg, frågan lyder:

Hur var det på cheerleading tryouten? Vad fick du göra och var det svårt? :D

Svar:
De som höll i tryouten visste att jag hade "dansbakgrund", så vi pratade mest. Så gjorde vi lite kickar, sparkar och sånt där. Fick dansa lite. Men det hade nog varit annorluna om jag hade varit på de riktiga "try outsen" (de ägde rum innan jag började på skolan), jag tror de är svårare. Men det man får göra är i alla fall att "visa upp en cheer", så de ser vad man går för kan man säga. Så nej, min tryout var inte svår - men de "riktiga" är nog svårare!

Haha Jade! Jag har oxå en relation till min kamera, vad skulle man göra utan den? När får man träffa din nya "Pojkvän" då?=)=)

Svar:
Ja du, vi får se när vi vågar visa oss. Kanske redan senare idag, efter lunch kanske? Jag lovar inget, men det kanske kommer ;)

amanda om I love you!

hejhej, :)
jätte fin blogg!
men tänkte bara hör i vilken skola du går i här hemma i sverige och vilken klass du börjar när du kommer tillbaka?

Svar:
Tusen tack Amanda, jättekul att höra! I Sverige så studerar jag på Östra Real, när jag kommer tillbaka så kommer jag gå sista året. Det vill säga, årskurs 3.

My om Just nu vill jag faktiskt fäl...

Ja, det verkar lätt vara det värsta med att fara i väg ett år va? Hur gör du för att inte bryta ihop liksom?

Svar:
Ja, det är det värsta med att vara borta ett år. Att man är så långt ifrån sina nära och kära! Jag har faktiskt inte riktigt brytit ihop en enda gång, det händer så mycket hela tiden och det är ju kul här med. Man skaffar nya vänner (glömmer självklart inte bort er i sverige!), så man umgås ju med dom också. De är ett stort stöd, och förstår att man är långt ifrån sina nära och kära. För att inte bryta ihop så gör jag nog ingenting speciellt, jag älskar mitt liv här. Men visst så saknar man sina vänner, men det får man!

Nu är vi tillbaka på hemmaplan, rätt så skönt men hade faktiskt kunnat stanna ett par dagar till!

Det var otroligt fridfullt uppe i bergiga North Carolina, det var värt alla timmar i bilen - fast det kanske inte räknas att jag sov på soffan typ hela resan? Det är konstigt, att inte allt för många timmar norrut så väntar en helt annan värld.
En värld där jag inte fick användning för flip-flops och t-shirt! Så istället så fick tjocktröjan åka på, det kändes nästan lite Sverige där - det var mysigt, haha!

Så vad fick oss att lämna sol och plusgrader för berg och frost? Jo vandring och ett slott. Ni som känner mig vet ju att jag inte är ute och vandrar allt för mycket. Om det inte räknas att ta backen upp från stureplan och hem, och inte tunnelbanan? Nej juste, jag tänkte väl det..

Så på fredagen blev det ganska lugnt, jag var jättetrött efter skolan så jag la mig rätt så tidigt. Tur det för på lördagen var vi uppe i gryningen för att bestiga Chimney Rocks. Det var jobbigt!!!! Som ni vet så är mina knän inte i toppform, så det slet ganska rejält. Mina lungor är verkligen inte i toppform, så det var ännu jobbigare. Men jag klarar't!

Så efter första delstoppet "Chimney" var det dags för nästa etapp, det var inte lika brant upp - så det var okej. Men när man väl var framme så var utsikten värd alla dom där timmarna. Nog om det nu, ska lägga upp lite bilder istället.



Så, det var det! Högt var det, och trött var jag! När man äntligen nått toppen, så var det ju bara att ta sig ner också.. och det gjorde jag! Hur som helst så var det himla trevligt, och på bilderna ser ni bara första etappen, det andra vet jag inte om jag lyckades fånga på bild!

Efter äventyret åkte vi tillbaka för att fräscha till oss lite, sedan bar the av till "the mall" för lite starbucks och shopping. Jag var trött, så jag styrde stegen mot Starbucks och en härlig chai-latte (inget som L'angs såklart!), sedan så avnjöt vi en god asiatisk middag. Alla var trötta, så kvällen spenderades riktigt mysigt med filmer och Doritos! (Doritos är för övrigt ruskigt gott snacks!) Såg den senaste Die Hard, måste säga att den var riktigt bra faktiskt, trots att jag (fy skäms!) inte sett te tidigare Die Hard filmerna...

Jag sov riktigt gott, och kände inte av någon träningsvärk.. värre var det när jag vaknade och det bar av till Biltmore. Biltmore var ett riktigt fint och gammalt slott, tror också att det är USA's största privatägda hem, rätta mig om jag har fel. Det var otroligt vackert, och gick runt i huset i flera timmar! Träningsvärken försvann i all glädje och allt spännande det fanns att se. Är ni i North Carolina så är Biltmore absolut värt ett besök!